då

strimmor
avlånga skuggor längs havsbottnen
var tornspiror
från en stad som gått under
tog du upp en skopa vatten vid ytan
doftade det fortfarande av gator
av lyktor och plank runt trädgårdar
smaken dröjde kvar av kullersten och gränder
av människor
som sett en mening med sina liv
inte sotat ner örngotten med längtan och oro
inte skrämt bort dagsljuset
inte skramlat med ett husgeråd av leda
och vanmakt
Bruno K Öijer